Av olika anledningar så har det tyvärr gått lite trögt för mig att få ihop intervjuer med lag som det skrivs för lite om. Min målsättning om att skriva om ett nytt lag om veckan har därför gått i stöpet, men idag kommer en väldigt rolig intervju med laget som har deltagit flest år i Yran - Hermii Vänner. Laget har spelat i Yran sedan 1975 och deltagit i samtliga år efter det - man kan inte säga annat än att det är väldigt imponerande! Trots den enorma rutinen och den spelmässiga framgången som laget har haft, så skrivs det ändå förvånandsvärt lite om laget. Jag tog därför ett snack med Martin Fahlström (pappa till Olle Fahlström i Medvind) för att höra mer om vad Hermii Vänner är för ett lag, samt även låta honom berätta lite om hur Yran har utvecklats sedan 70-talet.

Hej Martin, kan du börja att berätta lite om dig och ert lag? 
- Hermii Vänner (HV) startade VT 1975 och bestod från början av ett gäng kursare på medicinprogrammet T1 som spelade IKSU-korpfotboll under namnet "Ollonborrarna". Laget kompletterades inför brännbollen med korridorkompisar och partners. HV deltog i ett antal av IKSU:s aktiviteter, typ korpfotboll, löparstafetter mm. Men det blev brännbollen som kvarstod. En bit in på 80-talet började flera av spelarna dra iväg ut i landet på jobb efter avslutade studier, några kom tillbaka varje brännbollshelg (typ hemvändarhelg). Vi värvade då en spelare (min brorsa PG) från ett annat legendariskt lag ("Halva Inne") och pinnade på.

Om vi fokuserar på det resultatmässiga, hur långt har ni gått som längst och vad har er målsättning med spelandet varit - både historiskt och mer i nutid?

- Vi vill givetvis alltid vinna cupen. Efter varje yra tänker vi alltid; "Nästa år, då dj-ar, eller nästa...!!"

De första åren gick vi på orutin inte ur gruppspelet, vi satsade dessutom på att grunda med förfriskningar kvällen före och då blev slagtekniken lidande. I början av 80-talet hade vi vår peak med en semifinalplats 1980 och ett par kvarts- och åttondelsfinaler efter det. Då kände vi att vi var nära målsättningen att kunna gå hela vägen, eftersom vi flera gånger åkte ut mot vinnarlag, men tyvärr så var vi nog helt enkelt för dåligt samspelta, eftersom vi inte kunde träna ihop. Nån annan vettig förklaring kan ju inte finnas till att vi inte vunnit än.

(Sen lär vi dessutom ha vunnit en tredjeplats ett tidigt brännbollsår i slutet på 70-talet genom att muta tävlingsledningen med kycklingsallad och starköl under lördagseftermiddagen, men det finns inte med i den officiella resultatdatabasen.)

Ni har som sagt varit med väldigt länge, har ni föryngrat laget mycket under årens gång eller har ni kvar många från "originallaget?" Hur länge tror du att ni kommer spela vidare med laget?

- Allt eftersom åren har gått och det bara är jag som bott kvar i Umeå, så har de utlokaliserade spelarna droppat av, medan jag fortsatt hålla linjen. ("Ensam är stark!!"). Brorsan PG (som bor i Jönköping) & jag är alltid med, men vi har kompletterat med framför allt andra generationens Vänner, mågar och sånt. Min son Olle spelade några år med HV innan han var med och startade "Vi är bäst i medvind". Brorsans dotter Agnes spelar med oss i år igen. Ett antal Hermii-döttrar spelar också i laget "Hermii Flickvänner" i tjejcupen sen flera år tillbaka.

Och nu är det 2015. Vi har inga som helst planer på att lägga ner - vi blir långsamt (men slagsäkert) bättre för varje år.

Brukar ni träna inför yran, i så fall hur mycket brukar ni träna? Var det mer förut?
- Barmarksträning juni-mars, slagträning april-maj. Taktiksnack ca 5 min före matchstart. Mer av allt förut!

Vad ser du som era styrkor/svagheter som brännbollslag?
- Styrkor - vi har ju sett allt! Det har ingen annan gjort. Sol och vind, snöstorm, gräsänder på plan, de högsta hissarna och de fegaste sorkarna. Ingenting kan överraska oss!

Svagheter ägnar vi oss inte åt, det lämnar vi åt motståndarna.

Med så många års spelande måste det finnas många minnen att välja bland, men vad är ditt bästa, respektive sämsta, brännbollsminne?
- Bästa - brännboll är ju så jäkla kul - det absolut bästa är nog framför allt veckorna före cupen/yran, då det är spel på varenda gräsplätt i stan. Det går ju inte vara utan det om man bor i Umeå - hela stan andas brännboll under maj och kulminerar i och med yran!

Sämsta - den sura förlusten i semifinalen 1980 mot Etylix/Namnlösa, där ett cykelställ med tak en bit bakom brännplattan fällde avgörandet. Vid två tillfällen var det utbränningsläge, en gång för oss och en gång för dem. Negativt för oss när vi hade läge som utelag och bollen gick över vår brännare som fick in och leta boll bland de parkerade cyklarna och motståndarna paraderade in. Positivt för dem i precis likadant läge som utelag, när bollen (på något sätt) istället för att rasa in bland cyklarna studsade tillbaka från kanten på taket rakt i händerna på deras brännare, som kunde bränna ut hela vårt lag - som sprang som f-n. 

Surt - än idag, för det var nära. Men Etylix/Namnlösa vann hela cupen! Bara att gratta!

Många av våra läsare är ganska unga och har spelat kanske max 10 år i brännbollsyran, skulle du kunna berätta lite om vilka skillnader du ser på brännbollen idag och i början av Yran? Jag vet t.ex att det ganska länge var ett platt trä med i brännbollsyran. Minns du hur "seriöst" det spelades i början? 
- Från början var det mest bara nån i varje lag som var hyfsad. Det var mer "happening" på universitetsområdet. På 80-talet kom det fram riktigt bra lag som "Rödhåriga" och "Tjejve" som avsevärt höjde nivån på brännbollen. Efter dem har nivån och spelglädjen ständigt höjts. Men ingen kraft utan motkraft - som typ det första laget "Utan bedövning" som tidigt introducerade "den negativa brännbollen" (dvs gnetspelet) genom att taktiskt låta tjejerna missa, slå sorkar neråt för att inte slå lyror, etc. Deras och andra brännbollslags destruktiva ("o-lyriga") taktik har bidragit till att göra spelet tristare och mindre publikvänligt, men också till att man successivt ändrat regelverket, typ man tog bort platta slagträet, poäng till utelaget för missat slag etc.

Nu är det ju stor skillnad mellan 1 och 2-slag, men kan du göra någon bedömning om brännbollen har utvecklats spelmässigt eller om det var "bättre förr?"

- Se föregående fråga. Jag tycker att det framförallt är utespelet som är helt annorlunda. De bästa utelagen täcker av planen helt annorlunda idag - och framförallt kastar man långt och säkert och sätter stor press på löparna, med löpfrossa som följd. "Ingen sträcka i världen är så lång som mellan första och andra konen när man blivit bränd en gång."

Hur tycker du att senaste årens arrangemang står sig mot hur det såg ut under yrans storhetstid under 90-talet?
- Från början alltså småskaligt och lite amatörmässigt (typ jättestor gympalektion med brännboll) på universitetsområdet, i början av 90-talet gigantiskt med över 1000 lag över hela stan, men svårt att hålla samman turneringen. Idag mycket professionellt med fina arrangemang och lag från kompisgäng till elitidrottare. Häftigt!

Jag är övertygad om att många är både imponerad och avundsjuk på hur länge ni har hållit ihop laget. Har du några tips till andra lag hur man bör göra för att lyckas hålla ihop laget så länge som ni har lyckats?

- Fråga er: Varför ska vi INTE hålla på med brännboll i år igen???



Vi på Salmingbloggen vill tacka Martin för den underbara intervjun och vi hoppas att Hermii Vänner fortsätter många år till och gör anmälningssviten ännu mer imponerande och svårslagen! Vi hoppas att kunna uppdatera inlägget med lite bilder inom ett par dagar.